Absurd historia om roller och åldrande av Marie-Louise Ekman, där Ernst-Hugo Järegård gör en makalös tolkning av en plågad äldre man i balettdräkt. 

Ernst-Hugo Järegård är inget annat än makalös i öppningsscenen i "Fadern, Sonen och Den Helige Ande" ... Iklädd en röd balettdräkt av tyll och till hög musik dansar han plågat runt i sin lägenhet. Han trippar, han vrålar, han joddlar. Scenen är utmanande lång, och improviserad. Efter en stund kommer sonen hem.

- Vad gör du?
- Dansar.
- Har du inget arbete att gå till? Pappa, har du fått sparken?
- Jag förstår inte vad du menar.

Sonens flickvän kommer strax på besök och han försöker gömma undan sin olyckliga pappa.

Anders Ahlberg uttryckte sin beundran för Järegård i sin recension i Expressen: "I gränslandet mellan dröm, mardröm och verklighet där Marie-Louise De Geer Bergenstråhles filmer utspelar sig är alla konturer knivskarpa, allt är mycket klart definierat, allt har sin plats, inget är lämnat åt slumpen. Kravet på skådespelarna är förkrossande tungt. Det är få som klarar uppgiften, som inte kvaddar berättelsens komplicerade värld. Därför gör Ernst-Hugo Järegård den bästa insats jag sett i en De Geer Bergenstråhle-film. Han är lysande som den äldre man som i en skyttegrav drömmer sig in i en absurd värld där han gammal och förbrukad tränar för att bli dansös. Ernst-Hugo kan, utan att man ett ögonblick tvivlar på riktigheten, dansa på tå skrikande som en höna, klädd i en liten röd ballerina-dräkt, med håret Keratinblankt, perfekt kammat. Han bär den surrealistiska berättelsen med sitt fantastiska spel ..."

I övrigt hade de flesta kritiker inte så mycket till övers för filmen. De förstod den inte, begrep inte vad det var som De Geer Bergenstråhle försökte förmedla. De såg tablåer som inte hängde ihop. En del blev provocerade.

Efter öppningsscenen, som är en stor del av filmen, förflyttas handlingen plötsligt till en skyttegrav i krig. Där ligger Järegård och två soldater till. En av dem spelas av Olof Buckard. Nästa scen är i lägenheten och då är Buckard en spritdrickande granne på besök. De två herrarna umgås och berättar om kriget. Sonen och hans flickvän lyssnar.

Det är tvära kast mellan scenerna i "Fadern, Sonen och Den Helige Ande" ... och som åskådare kan vi bara gissa vad som är verklighet och inte. Vi befinner oss inne i den surrealistiska ekmanska världen och det handlar om kriser, roller, ålderdom, att vara behövd. Och som i Ekmans alla filmer finns där såväl ångesten som humorn.

Fadern, Sonen och Den Helige Ande visas i samarbete med Cinemateket och Svenska filminstitutet.